Guidhistoria

Guidhistoria: William

William är född 1967 och har inga barn. Han växte upp i västra Afrika och flyttade till
Sverige 1985. I april kontaktade han Musketörerna på grund av problem med
socialtjänsten. Han var då placerad på hotell Månen i Skärholmen av en
socialhandläggare i stadsdelen.
William kände sig väldigt stressad över sin situation eftersom socialen förlängde hans
boende med bara några dagar åt gången. Musketörerna hjälpte honom att ringa för
att ta reda på vad som krävdes för att få boendet förlängt. Det visade sig att han
behövde söka både jobb och bostad. Socialsekreteraren visade förståelse för att det
var mycket att hantera i hans situation och lovade att prata med chefen om
förlängningen.
Musketörerna (MR) hjälpte William att överklaga ett avslag och visade hur man söker
jobb. De hjälpte honom också att ladda ner mobilt BankID, att göra ansökningar till
socialen och lämna in dem, samt att söka bostäder och mejla socialen. Under våren
placerades William på olika boenden, såsom hotell Månen i Skärholmen och Hotel
Jouren i Vårberg.
William hade kontakt med ett par bröder som bor i ett hus vid vattnet på Essingen.
Tanken var att han skulle få hyra ett rum där när de flyttade, eller eventuellt hela
huset. När William berättade detta på socialen ville socialsekreteraren skynda på
processen. De ringde upp den ene brodern, som sa ja utan att riktigt ha förankrat det
hela. Ett inneboendekontrakt skrevs, men eftersom rummet inte var iordningställt
tvingades William att tälta på tomten. Bröderna hade levt som enstöringar i många år
och gick inte att driva på, så William fick finna sig i att bo i tält.
Via Jobbtorget fick William en praktikplats i Skarpnäck som eventuellt kunde leda till
jobb. Resvägen var lång, men han kämpade på. För att värma tältet använde han
värmeljus, vilket ledde till att det började brinna en natt och han tog sig ut med nöd
och näppe. Efter händelsen kontaktade William och Musketörerna
socialhandläggaren, berättade hur fel allt hade blivit och vädjade om hjälp.
Handläggaren pratade med sin chef, men de ansåg sig inte kunna hjälpa till eftersom
det fanns ett påskrivet kontrakt. Lösningen krävde att William lämnade in en
uppsägning av kontraktet, vilket var helt omöjligt för honom eftersom han inte ville
vara till besvär.
William började då sova hos olika vänner samt utomhus, samtidigt som han fortsatte
att sköta sin praktik. När den ordinarie handläggaren var på semester åkte
Musketörerna ut till hans arbetsplats, satt i bilen och ringde socialchefen. De skrev
också ett mycket långt mejl för att be om hjälp så att han kunde behålla sitt jobb, som
tack vare att han skött sig så galant nu hade övergått till ett nystartsjobb.
Till slut fick William tak över huvudet på ett hotellhem på Katarina Bangata på
Södermalm. Genom tur i oturen fick han sedan ett erbjudande om att hyra ett rum
hos en arbetskamrats mamma i Högdalen, och Musketörerna hjälpte till med flytten.

William har gjort ett fantastiskt jobb. Han är mycket omtyckt på arbetsplatsen, där
han sköter om många soprum i Skarpnäck åt Stockholmshem, och han är nu
självförsörjande. Det är otroligt starkt av honom att klara av ett arbete under dessa
omständigheter och med allt han har gått igenom.

Guidhistoria: Lena

Återanpassning till samhället efter ett avtjänat fängelsestraff. Kvinna 74 år som
avtjänat fängelsestraff på två och en halv år på Ljustadalen. Började på utsluss med
fotboja. Aktualiserades hos Musketörerna i september.
Lena är multisjuk sedan många år tillbaka. Hon har inte fått möjlighet att underhålla
sin hälsa så som hon önskar. Dock hade hon fått sin ADHD-medicin under
fängelsestraffet. Syftet med utsluss var till stor del att hon får tag i sin hälsa. När hon
började sin sysselsättning på Musketörerna var det fem dagar i veckan mellan 09.00
och 15.00. Obs åldern på henne, "ålderspensionär". Så det blev övermäktigt att få
ihop allt: färdtjänst, hälsa, läkarbesök, ADHD-klinik med mera. Vi ringde tillsammans
till frivården och ifrågasatte om det verkligen var relevant att en person i ålder 74 ska
behöva uppfylla detta. Frivårdens assistent tog upp det på ett möte och
sysselsättningen blev reglerad till tisdagar och torsdagar. Deltagaren har fått strida
för att få komma igång med sin ADHD-medicin. Hon fick ut med sig tabletter för fem
dagar från anstalten.
Det tog två månader för Lena att få träffa sin nya ADHD-läkare. Han var dock kinkig
då Lena, som var över 70 år, skulle egentligen tillhöra någon annan mottagning. När
Lena bed och bönat "då huvud inte kan sortera alla tankar" för att få komma igång
med sin ADHD-medicin förstod doktorn. Han uppfattade att Lena var otålig och ville
att hon skulle komplettera uppgifterna från sin ADHD-utredning. Lena lämnade in
den. Hon skulle ringa i Ljustadalens sjukvård som skulle intyga på mejl att hon fått
medicinen på anstalten. Läkaren fick uppgifterna han hade begärt. Hon fick igång
medicineringen i början på december med en väldigt låg dos. Hon kämpar på med
sin hälsa med olika undersökningar och med olika doktorer som hon halkat efter med
efter fängelsevistelsen.

Guidhistoria: Teddy

Vår deltagare Teddy flyttade in på det drogfria boendet som heter Balder och ligger i
Stuvsta. Han började lämna urinprov och började på 12-stegsbehandling i Huddinge
som Helge Thunborg höll i, en mycket bra och erfaren 12-stegsbehandlare.
Teddy började tala om hur ont han hade i sin axel och arm. Detta efter att ha blivit
knuffad av misstag i hissen i Rågsved när han hade varit här hos oss på
Musketörerna. Vi försökte be honom att ta kontakt med vårdcentralen i Huddinge.
Han var absolut inte morgonpigg, men efter mycket tjat fick han det gjort. Han fick en
remiss till röntgen. Vill också berätta att deltagaren under tiden var hemlös och bodde
på perrongen i Flemingsbergs pendeltågsstation. Så även då under ett fall, blev han
skadad i ena ögat och tappade synen. Han hade tagit sig till Sankt Eriks
ögonsjukhus, men inte vågat gå in. Ögat såg förskräckligt ut, kan guiden tillägga.
Vi hjälpte Teddy att få tid till ögondoktorn på Sankt Eriks. Hämtade Teddy tidigt en
morgon när vi fått tid där. När vi kommer in, så ringer vårdcentralen och berättar att
han har en cancertumör i axeln. Teddy verkar ta beskedet till synes relativt lugnt. En
halvtimme senare, efter flera undersökningar på ögat, får han ännu ett
cancerbesked. Det är en stor tumör bakom ögat, så ögat bör helst tas bort. Pust! Var
hämtar man kraft efter två cancerbesked under några timmar på en förmiddag?. Om
till och med guiden känner sig mållös, vad ska då den drabbande deltagaren göra?
Här är den efterfrågade delen av texten om Teddy (fram till meningen "Vila i frid fina
killen"), renskriven och formaterad utan sidnummer:
Teddy går på strålning cirka tre gånger med axeln och bröst. Faktiskt efter en tid så
känns det bättre med värken och rörligheten. Och han fortsätter på sin drogfrihet och
behandling efter bästa förmåga.
Några återbesök görs på Sankt Eriks ögonsjukhus. Han vill inte operera bort ögat på
grund av utseendet. Men han har kraftigt nedsatt syn på andra ögat vilket skulle
opereras med laser, så det ögat fick en bättre syn. När det var dags, blev det
komplikationer så att operationen blev uppskjuten. Sen kom de fram till att de inte
ville göra det eftersom det i det andra ögat visade sig vara en modertumör.
Han började klaga mycket på smärta i ena benet och trodde det var ischiasnerven.
Det gjordes en skelett-röntgen på hela kroppen och huvudet. Det visade metastaser
på vissa organ och en cancertumör i höften. Han började strålningen och hade
palliativ vård på boendet Balder i sitt hem. I juni flyttades Teddy till palliativ vård på
Handens närsjukhus. När guiden kom tillbaka från semestern besökte vi Teddy en
gång i veckan och försökte stötta honom på alla vis.
Vi köpte trimmers till skägget som han önskade, men aldrig orkade använda. Vi
klippte tå- och fingernaglarna, som sköterskan inte fick hjälpa till med, smörjde in
kroppen och fötterna, och rullade ut honom så han fick röka. En gammal kompis
skulle vara snäll och lade hasch i sänglådan, men Teddy ville inte ha – han ville bara
vara drogfri efter ett helt liv i droger. I slutet på augusti dog han. Vila i frid fina killen.